14. Olle och fabriken

014-olle-och-fabriken

En barnbok på 63 sidor, utgiven på Gidlunds förlag, och med illustrationer av Lars Westman. Om boken skriver Wernström själv den 9 feb 2013.

Några pojkar slutar skolan och går ut i världen för att lära sej yrken. När de kommer tillbaka finns det inga jobb. Då beslutar de att själva starta en fabrik.

Var och en satsar sitt yrkeskunnande. Men en av dem, Hilbert, kan inget yrke. I stället har han en kista med guld som han ärvt av sin farfarsfar som varit slavskeppare. Hilbert satsar guldet och så sätter de igång.

Nu visar det sej att han med guldet får sätta sitt namn på fabriken. Det tycker de andra är konstigt, men så står det i lagen. Hilbert lugnar dem och säger: – Bry er inte om det. När vi tjänat pengar ska vi ändå dela jämnt. Efter ett år har de tjänat hundratusen och Hilbert delar jämnt: Femtitusen till honom och femtitusen till de andra att dela på.

Här avbröts högläsningen alltid av barn som ropade: – Nä, va orättvist! Boken spreds i de nordiska länderna och överallt reagerade barnen likadant: – Nä, va orättvist! Jag lärde mej att barn har en väldig känsla för rättvisa.”

Wernström skriver långt senare att ”Det var tacksamt att skriva för små barn. Jag fick intryck att de har sunt förnuft och känsla för rättvisa”. Vilket tydligen också Wernström har.

Det är inte ofta man möter en vuxen man som skryter med att hans hjärna är en femårings. Det är naturligtvis inte underligt att femåringar inte kan förstå vad vuxna uppfattar som rimligt och rättvist. Det är inte konstigt att ett litet barn inte kan fatta att orsaken till att just ett barn i gruppen får glass, men inte de andra. Vi övriga inser att det beror på att det var just det barnet som hjälpte läraren, och att glassen är en rättmätig belöning för en insats som ingen annan gjort. På samma sätt får bara den som bidragit vara med på ”Byta grejer dagen”. De allra flesta barn och vuxna förstår ganska snart att om man får vara med och byta grejer utan att själv behöva lägga till något, kommer några snart att utnyttja de andra.

Dessutom kommer dessa barn, när de väl växer upp, förstå koncept som investering. Wernström skriver i boken att arbetarna:

hade sina verktyg, de hade sin skicklighet, de kunde göra vad de ville…. vi vill bara arbeta i vår egen fabrik som vi själva har byggt.

Men hur skulle fabriken blivit byggd från första början om ingen investerat i bygget? Detta utelämnar Wernström. En annan faktor som utlämnas är risktagandet. Att ju mer du satsar desto mer kan du vinna. Observera ordet ”kan” vinna. Det kan ju också bli så att man förlorar allt. Wernström verkar tro att ekonomi bara är att ”starta en fabrik” (se bild på Wernströms husbygge). Men om ingen vill köpa varan då? Om ingen behöver varan för alla har redan en? Med ekonomispråk, vad händer om det inte finns avsättning för produkten? Vad har då fabriken för funktion? Vem skall betala lönerna? Vad händer i Wernströms sagobok om arbetarnas produkt inte köps av någon?

När ett barn förstår att han som investerade faktiskt kan förlora allt han äger, då börjar de förstå att det i allra högsta grad är rättvisa att vissa får mer än andra. Snart nog inser de dessutom att vissa i klassen har företräden för att de är vackra av naturen eller begåvade i idrott eller musik och att dessa klasskamrater därför klassas som bättre av andra, och kommer att få en massa fördelar som de andra inte får. Detta kan man förvisso klassa som orättvisa. Men de flesta av oss lär oss leva med det.

Investering och risktagande tar Wernström bekvämt nog aldrig upp. Faktiskt inte i någon av alla sina böcker, trots att han kallar sig en ”produktiv författare” och många recensenter talar om hans ”över 100 böcker”.

Faktum är att just Olle och fabriken är ett bra exempel på att Wernström inte är en produktiv författare. Boken, eller snarare häftet, är 63 sidor långt. Av dessa består femton hela sidor och elva halva sidor, av tecknade, och ganska fula, bilder. Det innebär att texten, som är i storformat, är runt 40 sidor. Vore stilen tryckt i Times 12 hade den varit cirka 20-25 sidor. Med andra ord en väldigt liten textmassa. Ändå räknas detta till en av Wernströms ”böcker”. Inte konstigt att han får rykte som ”produktiv författare” med ”över hundra böcker” skrivna.

Låt oss se närmare till innehållet och jämföra med Wernströms 17 punkter: Boken börjar med att Olle vill bli smed, men det tycker hans far inte är fint nog. Olle bör gå i skolan där man får lära sig räkna till hundra miljoner och räkna upp alla kungar. Där ser vi check punkt 11: skolhatet; skolan som enligt Wernström är en värdelös korvstoppningsfabrik, där man bara får lära sig meningslösheter som kungalängder. I skolan var det så att ”Alla tävlade om att vara bäst”, och den som skröt mest var Hilbert som berättar om alla pengar han ärvt av sin farfarsfar, vilken ”fångade negrer i Afrika” och blev rik. Här kan vi checka av punkt 7: löjliga namn. Typiskt att den blivande skurken måste heta något så osannolikt, och ganska töntigt, som ”Hilbert” när hjälten heter det mer neutrala ”Olle”.

Olle hoppar av och går till smeden, som var ”stor och stark” och ”skrattade med vita tänder och sjöng med hög röst när han arbetade”. Här ser vi renodlad arbetarromantik. Wernström försöker manipulera läsaren till att koppla ihop fin, leende och skratt med ”riktig arbetare”, och berätta hur riktiga hantverkare kan skapa ”de vackraste saker” (check, punkt 13: Wernströms egen moral).

När Olle blir duktigare går han ut världen, och ”Nu skall jag berätta hur det var ute i världen. Ute i världen var det fattigt och eländigt” förklarar Wernström (check punkt 2: allt är dåligt). För

de flesta människor var fattiga. Nu är det så i alla länder att det finns fattiga människor och rika människor. Det kan vara svårt att förstå, innan man kommer underfund med varför det har blivit så

Vilket förstås inte Wernström berättar för oss (check punkt 15: luckor och inga svar). I vissa länder bygger de rika stängsel för att hålla de fattiga borta, i andra låser man in de fattiga som klagar. ”Där fanns det mycket arbete för en smed”.

(Olle tänkte) I det enda landet sitter de rika bakom galler därför att de är rädda. I det andra landet sitter de fattiga bakom galler för att de vågar knysta. Och han tyckte världen var konstig

Olles mästarprov blir ett hänglås som han tar med hem. Men hemma är det illa. Olles far berättar att ”Här finns ingenting att göra. Du kommer inte att kunna få något arbete”. Olle träffar sina skolkamrater som inte heller får arbete. Olle kommer till slutsatsen att:

Man borde bygga en fabrik.
-Vadå för slags fabrik? Frågade Hilbert-
-En metallfabrik. En stor fabrik som kan göra många saker som folk behöver.
-Då gör vi det, sa Hilbert. Det vill jag gärna vara med på.
Olle blev riktigt glad över sin idé att bygga en fabrik

Och svårare än så är det tydligen inte att bygga en fabrik, enligt Wernström. Hilbert kan bara räkna till hundra miljoner och räkna upp alla kungar, men han kan inte arbeta. Dock har han sina pengar ”-Så nu kan vi köpa allt som behövs till fabriken”. Om Hilbert inte haft pengarna kan man ju fråga sig var man skulle fått kapital till att starta upp allt, men som vanligt tar inte Wernström upp detta.

Som bekant måste man ha någonstans att bygga fabriken, en plats. Var får man den ifrån och hur har man råd med den? Jo, ”borgmästaren i den lilla staden blev så glad åt fabriken att han upplät en tomt alldeles innanför stadsgränsen. Och den skulle inte kosta någonting alls”. Så bekvämt. Behöver man något så ramlar det tydligen från himlen, enligt Wernström. Eller åtminstone från någon givmild människa som råkar ha det som behövs och delar med sig av det.

Träd måste köpas till bygge, så det får Hilbert köpa, men Wernström går förbi hans investering. Samma gäller stenen som behövs till grunden ”Det blev att hugga i på nytt och bryta och hugga och släpa fram”. Tydligen finns sten att ta i största allmänhet. Några arbetare – riktiga arbetare – börjar gnälla över att Hilbert inte arbetar. Ingen tar upp det faktum att han riskerar hela sin familjeförmögenhet.

När fabriken är färdig, måste de ha verktyg att arbeta med i fabriken.
-Verktygen kan ni väl göra själva, sa Hilbert. Ni som är så duktiga och har fått lära er att göra saker. Då sparar vi pengar.
Och det lät ju riktigt. Alla verktyg är ju gjorda av skickliga arbetare. Därför kunde de ju lika gärna göra dem själva i stället för att köpa dem”.

Enligt Wernström är det så enkelt att man kan bygga en fabrik,  som är till för att tillverka verktyg, utan att ha verktyg. Sedan kan man utan verktyg tillverka nya verktyg som skall användas i fabriken. Utan att ha först ha en fabrik. Logiken haltar lite hos herr Wernström. Till slut är fabriken klar.

Så började alla de femtio unga männen att arbeta i fabriken. Det var vad de hade längtat efter. Fabriken kom igång. Det klingade och slamrade där inne. Röken steg ur skorstenen. Sången hördes ur de öppna fönstren tillsammans med ljuden från arbetet.

Mer arbetarromantik från Wernström, som berättar hur staden vaknar. Men med ett väldigt begränsat perspektiv:

När en fabrik kommer igång, så händer det alltid en massa andra saker samtidigt. För att arbetarna skall kunna tillverka saker måste de ha råmaterial. Det kommer med tåg och lastbilar från andra delar av landet”.

Ja, det ”kommer”, bara sådär. Utan att någon betalar för dem? På vilka vägar? Vem har byggt dem? Och vem har grävt fram råvarorna? Vad gör man om de tar slut? Osv. Samma gäller resten av Wernströms beskrivning. Fler får arbete då affärer öppnas där arbetarna kan handla, de lånar pengar i banker för att bygga hus, skapar familjer och då byggs daghem, skolor och ungdomsgårdar.

Varje detalj i Wernströms scenario väcker tio nya frågor – som aldrig besvaras! Allting går av sig själv utan investeringar. Alla råvaror som behövs bara liksom finns där att användas.

Den bäste av alla science fiction författare, Frederik Pohl, skriver i en av sina böcker (Midas värld) att det är inte kärlek som får världen att gå runt, det är energi. I vårt samhälle har det som fått världen att gå runt i hundra år varit olja, bensin. Utan den inget välstånd. Lyckligtvis har vi alternativ som kärnkraft, kol, gas, vatten och vind. Men oljan är kung. Olja finns inte i Sverige.

I Wernströms bok (alla han böcker faktiskt) existerar råvaran olja som ger energi som något vilket bara finns. För att få bilar att gå och fabriken att tillverka varor förutsätter Wernström att det helt enkelt bara finns tillräckligt med bensin för att driva allt. Inte ett ord om det faktum att olja måste importeras, och det faktum att de som har monopol på oljan vill ha betalt för sin produkt. Vare sig det är i pengar eller annan ersättning.

Lika lite tar Wernström upp problemet ”peak oil production”. Faran med att oljan börjar ta slut. För att inte tala om hur vårt samhälle kommer att förändras när energin i form av olja blir mer sällsynt och därmed dyrare. Hur kommer ett samhälle se ut om det kostar mer i bensin att åka till ett billigt köpcentrum utanför staden än att betala högre priser till den lokala handlaren? Vad händer med stadsbilden?

Wernström skriver för barn, för de kan inte tänka i den sortens banor. En vuxen människa ser lätt igenom hans manipulation, hans uteblivna resonemang och det faktum att hans logiska trådar hela tiden brister och mynnar ut i lösa ändar.

Så kommer då bokens klimax: ”Hilbert säger: –När vi tjänat pengar ska vi ändå dela jämnt. Efter ett år har de tjänat hundratusen och Hilbert delar jämnt: Femtitusen till honom och femtitusen till de andra att dela på.” Det var det som arbetarna på fabriken, samt Wernström och de andra femåringarna inte tyckte var ”rättvist”. De går till domaren och frågan om lagens syn. Lagen stödjer Hilbert, men det bevisar förstås bara att man i framtiden ”får ändra på lagen… så lagen blir rättvis”.

Hilbert blir rikare och rikare. Arbetarna blir trötta och får ont i lederna. Fabriken ”tillverkade plogar och grindar och strykjärn och spisar”. Från ingenstans vill Hilbert lägga ner fabriken för:

Den ger inte tillräckligt vinst, sa Hilbert. Arbetarna har för mycket betalt. Nu har jag hört talas om en stad längre söderut i landet, där det finns många arbetslösa. De tar den lön de kan få, bara de får arbete.”

Äntligen ser vi något positivt från Wernström: kritik mot de som i profitsyfte skapar arbetslöshet. Idag är metoden snarare att massimportera invandrare för att konkurrera ut svenskar. Emellertid får man ställa frågan: vad händer om en fabrik blir olönsam?

Att varven försvann från Göteborg beror ju inte på att Arendal flyttade någonstans, det berodde på att andra kunde tillverka liknande båtar men billigare. Så vad skall svenskarna göra? Tillverka båtar och sedan skicka ut dem till Vinga och sänka dem?

Samma kan man fråga om tygindustrin i Borås, eller Saab-fabriken i Trollhättan. Visst förekommer det att fabriker läggs ner för att ägarna vill tjäna mer pengar någon annanstans, men det måste ju finnas en avsättning, en marknad, någons om vill köpa produkten. Vad händer om det inte finns? Som vanligt inga svar från  Wernström. (check punkt 15, inga svar)

Hilbert stänger fabriken, med lagens stöd ty lagen säger ”ingenting om dom som har byggt fabriken”. Då blir staden fattig, ty ”Allt välstånd beror av att det finns arbete”, säger Wernström (check punkt 13: Wernströms egen moral). Men det är naturligtvis fel. Många naturfolk på ogästvänliga platser arbetar som galningar, sliter året runt, för inget välstånd alls. De lyckas bara överleva. Samma gäller folk i historien. Före industriella revolutionen var en rik människa en som visste att han skulle få äta nästa dag! Trots detta slet man från soluppgång till solnedgång.

Så vad är då välstånd? Tja, vad sägs om elektriskt ljus. Det är trevligt. Men det var inte ”arbete” som skapade glödlampan, det var Thomas Edisons geni. Visst gjorde han tiotusen försök innan det lyckades och med det kan man ju mena att arbete krävs, men det ändrar ingenting. Utan hans tankeförmåga och förnuft hade inte glödlampan kommit till, oavsett hur mycket ”arbete” man lagt ner på glödlampan. Samma sak gäller mängder med innovationer och uppfinningar. Vissa kommer till utan ansträngning, vissa genom svett, men de är inte resultatet av att Arbete = välstånd. De är resultatet av flera omständigheter.

En bördig mark kräver bra mycket mindre arbete än en halvöken, och trots att man arbetar mindre får man mycket mer än de som sliter på ofruktbar mark. Nya uppfinningar ökar välståndet. Nya arbetsbesparande åtgärder eller upptäcker ökar välståndet.

Det är ju lustigt hur de kommunistiska länderna varit så totalt oförmögna att skapa välstånd åt sina medborgare, trots sin syn på att allt som behövs är mer arbete.

Som vanligt tar Wernström aldrig upp kommunismens misslyckande i sina böcker. Inte Sovjet, Kina, Kampuchea, Tanzania eller ens Venezuela. Det senare landet ser han som ett föredöme för president Chavez delade ut oljepengarna till de fattiga; nu tio år senare, 2014, är pengarna slut, och Venezuela sjunker tillbaka i fattigdom. Vad vann man? Ingenting.

En annan sak som utgör välstånd är rinnande vatten. Romarna skapade akvedukter och badhus. Skulle de kunnat göra det utan tillgång till friska källor? Jodå, enligt Wernströms världsuppfattning. Allt de behövde göra var att arbeta tillräckligt mycket. Även om romarna bott mitt i Saharaöknen så hade de kunnat fixa badhusen, ty det är ju arbete som skapar välstånd. Inte tillgång på rent vatten, eller genialiteten hos de romerska ingenjörerna. Inte heller kvaliteten på deras skolor och gymnasium som utbildade dessa fantastiska män. Eller ens den moral och samhällsattityd som gjorde det till ett ideal att vara nytvättad och som förstod kopplingen mellan god hygien och god hälsa. De senare till skillnad från det kristna samhälle som följde efter.

I Wernströms böcker löser man ofta frågor om hygien, om de ens tas upp, att helt enkelt bara vara en förutsättning i diskussionen. Han förutsätter att det bara finns rinnande vatten där man bor. Liksom det bara av en händelse finns mat, natur, mark och allt annat man kan behöva.

Bara en så enkel sak som rakhyvlar istället för rakknivar ökar (åtminstone männens) välstånd. Det spelar ingen roll hur mycket ”arbete” man lägger ner, det blir inte bekvämare att raka sig med kniv för det. Wernström tror att först satt det en gubbe i ett styrelserum i New York, gnuggade händerna och tänkte på hur han skulle tjäna mer pengar. Sedan hittade han på rakhyveln, startade en reklamkampanj för att övertyga alla herrar att använda hans produkt. När han lurat alla genom mördande reklam blev han rik på  reklamslogans!

Alla som förstår det minsta om världen utan att se den genom marxistiska glasögon, inser att FÖRST fanns ett behov, eller åtminstone en önskan, att göra daglig rakning uthärdligare. SEDAN arbetade herr Gillette fram ett alternativ, med massor av tankearbete och experimenterande, tills han fick fram hyveln. Slutligen marknadsförde han den, och enbart eftersom hans rakmetod var överlägsen den gamla, fick hyveln ett genomslag i hela världen. Samt gjorde sin upphovsman rik. Det hade inte ett dugg med reklamkampanjer eller slogans att göra. Rakhyvel slog ut rakkniven genom sin inneboende överlägsenhet och för att folk vill ha den. Så enkelt fungerar världen.

Åter till Olle: eftersom det är en barnbok med moralisk tvist får Olle samvetskval över de arbetslösa kamraterna. Som så ofta i Wernströms böcker löser man problem genom att hålla ett stormöte. På mötet förklarar en arbetare att ”Det är inte rättvist att någon ska bestämma (att stänga fabriken) ensam”. Olle säger även han att ”Det är inte rättvist” att Hilbert blir rikare och de andra fattigare. Så på eget bevåg öppnar arbetarna fabrikerna, ”Och det hördes sång ur de öppna fabriksfönstren” (Arbetarromantiken igen). De arbetar utan Hilbert som ”är en skurk, som bara tjänar pengar på andras arbete”. Vilket ju inte är sant.

Boken slutar med att berätta om Hilbert, som drar från land till land för att tjäna mer pengar på allt billigare arbetare. I Afrika, där pengarna ursprungligen kommit från, gör de ”uppror och brände hans fabriker och hade sånär dödat Hilbert, när han lyckades fly”. Han kommer tillbaka utfattig, får sopa på fabriken eftersom han inte kan någonting. Efter att ha lärt sig sopa får han ”full lön. För nu var det rättvisa i fabriken”.

Överhuvudtaget förekommer orden ”rättvist” och ”rättvisa” ofta i denna bok. Vad menar Wernström med det ordet?

Om och om igen i sin femtioåriga författarkarriär skriver Wernström hur det är fel att tjäna pengar på andras arbete, dvs den marxistiska uppfattningen att det är någon sorts ”stöld” från arbetaren att ägaren tjänar mer, eller att man får tilldelat efter sin insats. Denna metafysiska dogm är lika meningslös som den är obevisbar. I verkligheten får naturligtvis arbetaren sin tilldelade avtalsenliga kontrakterade ersättning för sin arbetsinsats. Finns det vinst kanske man får bonus eller löneökning. Finns det förlust får man kanske lönesänkning eller i sista hand gå från arbetet. Snyft-snyft. En gång måste den sista bärstolen i Rom tillverkats. Skulle man fortsatt tillverka bärstolar når det inte finns slavar att bära dem, enbart för att rädda jobben för tillverkarna?

Därmed inte sagt att man bör lindra situationen för de nödställda genom investeringar i sektorer som har framtiden för sig, och hjälpa till med utbildningsbidrag och omställningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

en sida om författaren Sven Wernström