18. Max Svensson Lurifax

018-max-svensson-lurifax

Följande berättar Sven Wernström om en av sina bästa böcker: Max Svensson Lurifax från 1972. Wernström ville visa hur affärsmän ”lurar barn och vuxna” (se även Wernströms blogg).

”Jag gjorde även en annan liten barnbok som väckte uppmärksamhet och befäste mitt rykte som politisk författare. Den skulle förklara kommersialismen och det kapitalistiska tjyvsamhället för barn i dagisåldern och på lågstadiet”… ”Lille Max blir reklamkonsulent”… ”Och barnen fattar sammanhangen! Det har generationer av dagispersonal sett, därför fick boken om Max ett långt liv. I Finland blev den film och i Danmark levde den vidare in på tjugohundratalet”. MSL ”blev en klassiker”. I Finland blev den film och ”Efter 30 år kan man fortfarande hitta den bland böckerna på dagis och den är lika giltig idag som när den kom ut”.

Allt detta är sant. Nåja nästan allt. Att boken är en klassiker, däremot inte att affärsmän lurar någon eller att vi lever i ett tjuvsamhälle.

Här följer en kommentar av bloggaren ”En man med ett skägg”, som skrivit mycket om Sven Wernströms produktion:

”Max Svensson Lurifax” (1972) innehåller flera av sagans klassiska komponenter: ung föräldralös pojke ger sej in till stan för att söka lyckan. Tack vare sin fiffighet och finurlighet – och cynism – lyckas han hitta lyckan. Genom att exploatera de erfarenheter han gör blir han stans störste reklamare och alla kapitalisters gunstling.

Uttryck på ett annat sätt blir Max genom sin smarthet, duglighet och driftighet rik och mäktig. Av alla magplask Sven Wernström gjort är detta den mest flagranta. Gång på gång skriver Wernström om duktiga, dugliga, smarta entreprenörer som genom sin egen driftighet slår sig fram och får berömmelse, pengar och ett bekvämt liv (Tusen år efteråt, Olle och fabriken, De hemligas ö).

Max Svensson Lurifax är som en handbok för barn i hur bra det är att bli kapitalist. Den duktige lilla Max kommer till staden, och genom sin egen duglighet, påhittighet och framåtanda, slutar det med att han får så mycket pengar att han har svårt att ta sig fram i sitt hus mellan travarna av penningbuntar (det är ju en barnbok, trots allt), han får den vackra flickan och en maffig bil!

Duktige Max skapar bla Mors dag; så här tror Sven Wernström att det gick till:

”Överallt stod det:

PÅ SÖNDAG ÄR DET MORS DAG!

Alla som tycker om sin mor måste ge henne en pryl i present!

Alla människor läste skyltarna. De kunde ju knappast låta bli, eftersom skyltarna fanns i varenda affär på varenda gata. De flesta förstod att det bara var skoj. Det kan ju inte finnas någon dag som heter Mors dag. Många förstod att det bara var direktörerna som försökte lura dem.

Men människorna kunde ju inte vara säkra på att deras mammor också förstod det. Mamma kanske skulle bli ledsen, om hon inte fick någon pryl i present. Andra mammor skulle kanske få presenter. Därför var det nog säkrast att köpa något.

Och folk köpte.

Bloggaren ”En man med ett skägg” skriver:

… En fattig gumma han möter lägger alltid en mandel i vattgröten så barnen ska tycka det är roligare att äta. Max tipsar direktör Flingberg att lägga en leksak i flingorna.

… Max tipsar direktör Matberg att ställa mjölk och bröd längst in i affären så att folk inte kan låta bli att stanna och handla.

Och så startar han sin lurifaxfirma, misstänkt likt ett reklamkontor, och köper en Jagga Super Sport

.. Max övertalar direktör Klädberg att varje år släppa en ny klädkollektion med den drastiska copywriten ”Nu ska det vara röda galonjackor, andra kläder är larviga!”,

…det fanns barnboksförfattare förr i tiden (alltså sjuttitalet, när farfar var lastgammal) som ville upplysa barn om hur ruttet samhället fungerar….. Lite jobbigare blir det med den obligatoriska, nässkrivna, naivt imperativa mikael-wieheska slutklämmen (”Folken ska segra/ de kan inte besegras!”). Den lämnar, som alltid, en fadd eftersmak i munnen och nån krampartad muskelförtvining i knytnäven.

Wernström avslutar mycket riktigt sin bok med just en sådan slutkläm:

Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!
Fråga om inte allting blivit dyrare.
Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.
Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.
– Jodå! kommer de att säga.
De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.
Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.

Bloggaren ”En man med ett skägg” kallar Max Svensson Lurifax ”en ovanligt underhållande odyssé över det kapitalistiska samhällets framväxt och drivkrafter”, vilket är en halvsanning. Exakt samma mekanismer fanns förstås tusentals år innan den sk ”kapitalismen” uppfanns. Samma psykologiska mekanismer i människans hjärna har också visat sig på alla platser på jordklotet, i eskimåbyar och långt inne i djungeln, utan ”privat ägande till produktionsmedlen”.

När ett lejon på savannen väljer ut en tjock gnu istället för en smal är det inte ”vinstmaximering”, det är inte ”kapitalism”. Det är naturens lag. När han (eller snarare hon, det är lejoninnorna som jagar) sedan väljer ut en tjock gnu som haltar istället för den som kan springa är det inte ”minimalansträngningseftersökande”. Det är naturens lag. Båda två tillsammans är förvisso ”Högsta marginalnytta”, men det är inte utslag av ett ”samhällssystem” som ändrar sig beroende på ”ägandeformen” ”kapitalism” eller ”marknadsekonomi”. Det är precis samma sak när människan vill ha en lagad tand, en enklare metod att utföra ett arbete, en finare frisyr eller en bättre dator. Det är inte ”kapitalism”, det är naturens lag.

Wernström liksom alla som tror att verkligheten är en social konstruktion spänner kärran framför hästen. De tror att först sitter några och gnuggar händerna för att de vill tjäna pengar, sedan uppfinner de något, tex rakhyveln, och sedan tvingar de den på folket genom kampanjer. De är för dumma för att förstå att först finns naturligtvis efterfrågan, att det gör ont och är svårt att raka sig med kniv (jag vet, jag gör det ibland), sedan skapar smarta driftiga entreprenörer varor efter kundernas önskemål, och de blir – eventuellt – rika för att det finns behov och efterfrågan för deras vara. I detta fall en rakhyvel.

Wernström skjuter sig i foten då hans ”kritik” mot kapitalismen får totalt motsatt verkan. Alla håller förstås på Max, ser honom som hjälten, identifierar sig med honom och beundrar honom. Vilket var tvärtemot Wernströms avsikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

en sida om författaren Sven Wernström