30. Mannen utan ansikte

030-mannen-utan-ansikte

Tillhör Wernströms bottenapp, från 1979 och 159 sidor. Ingen har läst eller hört talats om den. Den ingår i en grupp ouppskattade böcker tillsammans med Mordet på lillan och Hemligheten.  Tråkig och ointressant.

Historien är om en man som köpt en tvättmaskin och en fifflare har köpt ett konkursbo och vill ha betalningar i oändlighet (146). Inte särskilt roligt scenario. Men Wernström bygger upp historien som ett mysterium, vilket sedan faller platt till marken. En stor del av boken går ut på att kritisera den svenska skolan. Vilket ger den första kopplingen till Wernströms återkommande sjutton punkter, check: punkt 11, kritik mot skola. Som vi snart skall se återkommer hans vanliga punkter igen och igen.

Det enda minnesvärda, och motbjudande, i boken är en scen med den tolvårige huvudpersonen och hans sexuella trevande med den kvinnliga huvudpersonen. Idag (2018) går beskrivningen in under barnpornografilagstiftningen.

*

Huvudpersonen är unge Knotan (check: punkt 7, löjliga namn), 12 år, som modern fick vid sjutton års ålder (8). Ensamstående tonårsmödrar är ett återkommande scenario hos Wernström (check: punkt 12, upprepningar; samma föräldrascenario finns i Äventyraren från 1980). Att det inte är särskilt bra för ensamstående 17-åringar att få barn är alla överens om utom Wernström. Dessutom blir det gärna konflikt när en 35-årig kvinna vill gå ut och festa samtidigt som hennes tonårsdotter också vill det. Har man det minsta erfarenhet av socialt arbete vet man detta.

Vad situationen handlar om i verkligheten är sextiåttagenerationen som flyr undan ansvar. De påstod sig stå för frihet, men egentligen handlar det bara om att kunna leva promiskuöst, utan att behöva ta ansvar för sina handlingar. Som att ta vara på barnen. Skall man göra barn, så bör man dels vara tillräckligt mogen för att ge dem en ansvarsfull uppfostran och dels kunna ha den materiella och ekonomiska tryggheten de kräver.

De första 23 sidorna handlar hur viktiga serietidningar och TV är för unge Knotan. Att kritisera populärkultur var ett självklart inslag i 70-talets proggvänster. Inte bara ABBA utan även Pippi Långstrump och Bruce Springsteen skulle bort. TV-apparaten var en av huvudfiende. Över hela sjuttiotalets vänster låg en tät dimma av skräck för all kultur som inte stod på rätt sida. En sådan figur var den litteräre agenten Nick Carter, som ”var överlägsen alla andra, särskilt sådana som inte var vita” (73). Ett ganska anakronistiskt exempel från Wernström, då nymoralismen inom arbetarrörelsen var mot Nick Carter-häften redan före första världskriget, 1909 närmare bestämt.

Det var inte förrän på slutet av 80-talet, under rättegångarna mot Horst Schröder och hans tidning Pox, som delar av arbetarrörelsen slutgiltigt tog ställning för yttrandefrihet och mot censur.  En utmärkt artikel återfinns i Pox, ”Åtalad”, s 63, nr 1/98, där Magnus Knutsson avslutar med orden ”Låt oss rensa ut kulturmoralisterna ur arbetarrörelsen!

Wernström nämner sin egen moral, sin uppskattning för produktivt arbete (33, samt 130), check: punkt 13. Snabbt går han vidare med att nämna en mystisk skuggestalt som ligger bakom problemen i boken, kallad Mannen utan ansikte (40). Spänningen byggs upp inför fortsättning. Wernström har inte blivit känd som en av sjuttiotalets mest lästa svenska barnboksförfattare för intet. Han vet hur man håller unga läsare i ett tillstånd av spänning.

I nästa scenario berättas om moderns promiskuitet, fadern kunde varit vem som helst, han ”kunde varit neger” (45). Strax efter tas en inkonsekvens upp, att stöld är fel (48). I många andra sammanhang berättar Wernström att stöld är endast fel när den begås av fel person och riktas mot rätt person.

I ett längre scenario berättar Knotans lärare (check: punkt 11, utspelar sig i skola) för honom om dagens (1979 alltså) automatisering:

Robotar är ”maskiner som gör människors arbete. Fabrikerna har börjat med sådana nu, och folk blir arbetslösa… Snart blir det fabriker utan en enda arbetare. Då blir vi arbetslösa allihop.
-Vem skall då köpa sakerna som fabrikerna gör? Sa Knotan. Ingen sade (läraren). Ingen kan köpa något. Hela systemet pajar ihop, det kan ett barn begripa. Du begriper det, du Knotan. Men politiker och professorer begriper det inte” (56-57)

Tänka sig. Detta var för ca 40 år sedan, och systemet har inte ”pajat ihop” ännu! Åter har Wernström fel i sina tvärsäkra apokalyptiska förutsägelser. (check: punkt 2, allt är dåligt)

Sven Wernström visar sin totala okunskap inför ekonomi. Det finns en orsak till att en av de största nät-communitys i Sverige för vänstern, socialism.nu, varnar sina medlemmar för att läsa ekonomi.

Sverige har länge levt gott på sina råvaror, bl.a. sin skog. När man uppfann trädfällningsmaskiner där en man kunde göra samma arbete som tidigare krävt femtio man, så sjönk inte Sverige tillbaka in i fattigdom. Tvärtom. Det var befriandet av massor med arbetskraft som gjorde att de kunde arbeta med andra saker. Bara som exempel blev det helt plötsligt massor med folk lediga som kunde studera arkitektur och agronomi, och som därigenom kunde bidra med ökade kunskaper som gav ökad tillväxt. Ett barn kan förstå detta, men tydligen inte Wernström.

När japanerna under andra världskriget märkte att amerikanerna kunde slå upp ett flygfält på tre dagar, medan de själva inte klarade det på en månad, hur hårt de än arbetade, kunde de inte förstå varför. Svaret var enkelt: bulldozers. Enligt Wernströms logik borde det amerikanska tankesättet ha gjort att de förlorade kriget, men det gjorde de som bekant inte.

Naturligtvis kan man stimulera konsumtion genom andra åtgärder (sänka räntan, riktade skattelättnader, avdrag etc), som ekonomen Keynes visat, men det är inte vad Wernström säger. Han säger samma sak som ludditerna på 1800-talet, vilka krossade spinningsmaskinerna som de ansåg gjorde dem arbetslösa.

Ett nutida scenario var när sättarna i England försökte förbjuda införandet av datorer på tidningsredaktionerna på 1980-talet. Det var ingen som tyckte synd om dem ens då. Det enda de fick höra var: byt jobb!

Tydligen har Wernström ingen som helst förståelse för begreppet ”kreativ förstörelse”, som jag har för mig myntades av ekonomen Schumpeter. Kreativ förstörelse går ut på att någon gång måste någon i Romarriket tillverkat den sista bärstolen. Vad skulle man gjort? Fortsatt tillverka bärstolar utan köpare? Eller idag. Skall vi starta upp SAAB igen och låta dem fortsätta tillverka bilar som ingen vill köpa, enbart för att de anställda har ”rätt” till jobb? Vad gör vi med bilarna? Lägger dem på pråmar, skickar ut dem till Vinga och sänker dem i havet?

Efter denna utläggning om ekonomi kommer SW in på en inkonsekvens: helt plötsligt tar hans ställning för teknologi (vilket han även gör i sina tidiga sci-fi böcker). Här tar han upp hur bra det vore med robotar som mockar i stall (64). Check: punkt 16, inkonsekvens och check: punkt 13, Wernströms egen moral. En liknande inkonsekvens är när SW tar upp naturens skönhet och dess vilda blommor (75). En inställning som går rakt emot Indira Gandhis och andra socialisters uppfattning att nedsmutsning är ett mått på välstånd. Miljöomsorgen är ett trevligt inslag i Wernströms annars så  upprepande och mästrande böcker.

På sidorna 70-71 kommer ett inslag med vad tidningen Arbetarens recensent Josephine Askegård kallar ”mysig erotik” (check: punkt 5, sex). Här i form av hebefil mellan tolvårige huvudpersonen och flicka i samma ålder. Hebefeli är en underavdelning till pedofili. Själv märkte jag ett gravt ointresse, och faktisk en pinsam motvilja, bland 11-12 åringar apropå dessa frågor när jag arbetat på mellanstadieskolor, vilket jag gjort i många år och på många skolor. Det är inte förrän senare som det sexuella intresset vaknar. Men som sagt, Sven Wernström förespråkar pedofili, och tar chansen att föra fram sina egna sexuella böjelser:

”Hon hoppade upp i höhögen och drog Knotan med sig. Tillsammans dråsade de omkull i höet.
-Så här!
Hon försökte låta glad, men det var hon inte
Hon grät ju!
-Vad är det? Sa Knotan.
Han fick inget svar. Han tänkte ett tag och sa:
-Är det din pappa?
Hon svarade inte nu heller. Hon knep ihop ögonen om tårarna och stack upp händerna in-nanför Knotans skjorta. Då gjorde han likadant med henne, kände på hennes kropp under klänningen, , strök över den med händerna.
Så hade han gjort med flickor i Navestad flera gånger förra hösten och vintern. Varit innan-för kläderna på dem. Men det hade inte varit flickor som gråtit. Och det hade alltid varit i gäng. Han hade aldrig varit ensam med en flicka förut.
-Vad är det vi gör? Sa Jenny och snorade.
Ja vad gjorde de? De klamrade sig fast vid varandra. Det har ju folk alltid gjort. Att känna en annan människas hud mot sina händer, det ger tröst och styrka.
Människan är människans glädje. Du är fin och jag gillar dig. Men det sade han inte. Istället sa han:
-Du har ju redan bröst, riktigt stora.
-Ja det har jag väl.
-Och hår mellan bena, sa Knotan. Du verkar ju vuxen.
-Det kan man inte säga om dej, sa Jenny. Med din lilla snopp.
-Nä låt bli! Sa Knotan. Du är ju inte klok.
Han kände sig generad. Visst var det kul att ligga så där och larva sig, men det var svårt att veta vad man skulle säga. Kanske hellre var tyst än säga nåt dumt. Skönt var det i alla fall.
Det tyckte visst Jenny också. Hennes tårar försvann.
-Jag ska klara av det, sa hon. Han ska inte få supa ihjäl sig om jag kan hindra det. I varje fall skall han få mat och rena kläder.
Hennes farsa förstås. Precis som Knotan trott. Det var för hans skull hon gråtit och låtit tjock på rösten.
-Och hur länge ska du hålla på så där? Sa Knotan.
-Tills han får jobb. Då måste han ju sköta sig. Det blir väl bättre nån gång.”

Utöver de klart pedofila inslagen ser vi ett menageri av Wernströms sjutton punkter. Det första vi slår fast är allt är bara misär (check: punkt 2). En stor del av problemen i världen beror på att det finns alkohol (check: punkt 6). Samt att verkligheten är en social struktur, där man beter sig som man gör beroende på om det finns jobb eller inte. (check: punkt 3; upprepas i annan form på s 79 och 89)

Om man inte spänner kärran före hästen, som Wernström gör, kanske man förlorar jobbet pga att man är dålig på det? Eller att man missköter sig och slarvar? Att man är en lat värdelös odugling, eller en fyllbult? Kanske mannen ifråga inte får jobb, därför att han super, som den suveräne egoist alla alkoholister är.

Bokens huvudtema är som tidigare sagts kritik mot skolan (check: punkt 11). Från och med sidan 76 handlar boken i stort sett inte om något annat:

”Knotan hade suttit och läst seriemagasin på lektionerna och gett fullständigt fan i skolarbe-tet. När Gillis försökt prata med honom, hade han pratat emot. Enkelt och rakt på sak:
-Den här skolan är skit. Vad ska jag här å göra?
Eller:
-Va ska vi lära oss det här för?
Knotan snackade kanske inte särskilt bra. De flesta lärare skulle nog säga att han hade ett torftigt språk. Och därmed mena att han var dum. Det misstaget gjorde inte Gillis. Han såg tvärtom en jämlike i Knotan.
Båda hade gjort samma iakttagelser innanför skolans väggar. Båda vägrade att foga sig i allt som det var.
Det var den saken han skulle skriva en bok om.
Gillis var trött på den svenska skolan. Det är ju de flesta lärare nu för tiden (1979, min anm), och de flesta elever också.”

Man undrar: var finns bevisen för detta påstående? Lutar sig dessa påståenden om skolan på sjuttio-talet på någon sorts forskning eller avhandlingar? Om vi jämför hur illa det är 2018, verkar lärarna trivts relativt väl. Mer än 5000 lärare har flytt yrket de senaste åren och undervisningen försämrats för varje år. Orsaken är förstås den galna invandringen som förstör hela samhället, men tyvärr har skolan, i likhet med massmedia och politiker beslutat sig för att inte acceptera eller ens tolerera den förklaringsmodellen.

Gillis hade föresatt sig att klargöra vad det var för fel på den svenska skolan.
Den var ohederlig, det visste han ju.
Det svenska samhället höll på att paja ihop

Fel igen. Detta var 1979 och Wernströms tvärsäkra förutsägelser är fel allihopa.

Några få människor hade makt och rikedom. De styrde och ställde och förgiftade naturen och höjde priserna och la ner fabriker och levde rövare, medan de flesta människor fick allt svårare att klara sig med ökad arbetstakt, höga hyror och hotande arbetslöshet

Beskrivningen är ren lögn. 1980-talet var ett samhälle där den svenska välfärden i allra högsta grad levde. Det var före krisen 1993, och sedan invandringen, som rev ner hela det svenska samhällsbygget.

Allt det där visste man, men man fick inte säga det i skolan. Där låg felet.
Man fick inte säga att nu jävlar, nu måste människorna göra uppror och köra bort pladdrande politiker och rovgiriga kapitalister och ta makten själva, annars går det åt helvete, och det skall ni förbereda er på, kära barn.
Nejdå.
Som lärare skulle man säga åt eleverna att allting var okay. Lita på politikerna och direktörerna så blir allting bra, för i Sverige har vi demokrati och välfärd och jämlikhet.
Det kunde man ju inte säga om man var hederlig
Gillis var hederlig, det var hans problem, och det gick inte ihop med hans yrke som lärare. Det skulle hans bok handla om. Och så skulle den handla om hur eleverna hade det. Han visste ju att eleverna visste det som han visste, fast de inte kunde formulera det i ord.
Svenska var hans huvudämne. Han kunde formulera sig, och därför var det hans plikt att skriva den där boken.
Ibland tvivlade han på att det skulle göra nån nytta.
I alla fall så hade han rest runt i landet några år och tagit ett vikariat här och där för att se hur ungarna och lärarna hade det och hur skolorna fungerade.
De fungerade inte alls. Inte i Fruängen och Farsta, inte i Falun och Eskilstuna, inte i Navestad och inte heller i hans födelseby Östra Bråby.
Här var det visst värre än nån annanstans.
Och det var ju konstigt, eftersom Gillis mindes sin barndoms skola som en fridsam idyll. Nu hade den blivit en modärn storskola dit eleverna hämtades med buss från alla håll.
Gillis hade inte arbetat i Östra Bråby skola, men han hade bott i sin fars gamla torp i byn medan han arbetat i Navestad. Han hade intervjuat folk som hade med Östra Bråby skola att göra. Och till hösten skulle han själv börja arbeta där.
-Elevmaterialet är destruktivt, sa lärarna.
Därmed menade de att eleverna förstörde saker och ting i skolan. Knyckte tuschpennor till exempel och drog streck på dörrar och väggar. Eller snodde skruvmejslar och skruvade bort dörrvred så ingen kom ut eller in. Kort sagt gjorde de sabotage. Hade sönder vad de kunde komma åt.
-Ja nog är det jävligare än på andra håll, sa bussförarn.
Och han borde ju veta, för han hade kärt skolbarn både härsan och tvärsan över landskapet ända ner till Valdemarsvik.
Men det var inte bara problem med eleverna, det var också problem med föräldrarna. Det tyckte Gillis var mycket intressant och dem ville han gärna lära känna.
I Navestad till exempel, där var det svårt att få föräldrarna till föräldrarmöten. I Östra Bråby var det tvärtom. Här kom det förvånansvärt många. Det såg ut som om föräldrarna var intresserade.
Men av vad?
Gillis hade mött lärare som ansåg att föräldrarna i Östra Bråby var mer gammalmodiga och konservativa än på andra håll. De intresserade sig för det yttre, det som syntes. De ville att deras barn skulle kunna rabbla Fader vår, vara rena om händerna och skriva en vacker hand-stil.

Check: punkt 1, hat mot ”överklass”.

Om barnen sedan begrep någonting om människans villkor, tillståndet i världen och läget på den svenska arbetsmarknaden, det tycktes föräldrarna var mindre intresserade av.
Bara barnen var väluppfostrade och rena under naglarna.
Men det var de nu inte. Det var just dessa ordentliga föräldrars barn som hade sönder och förstörde och fördärvade skolan.
Ungarna i Navestad förstörde också saker och sabbade skolan. Där kunde man skylla på sociala orsaker. Där fanns fattigdom, invandrarproblem, arbetslöshet.

Tidig invandringskritik från Wernström. Långt senare, på tvåtusentalet, blir SW klassad som främlingsfientlig och rasistisk av övriga socialister för sin betydligt grövre invandringskritik. Se i Bästa Sverige och Konsten att skära en limpa….

Så såg det inte ut att vara i Östra Bråby.
Men visst fanns det fattigdom där också, fast den inte syntes. Människorna hade sina nya villor på lån. Båda föräldrarna måste arbeta för att klara det. Banken tog hela deras liv.
Men det fick inte synas, man måste hålla skenet uppe, därför måste man låsa den moderata Norrköpings Tidningar och tänka borgerligt och tala borgerligt, för det var fint och då blev man godtagen av dem som var ännu finare.
Fast man var lönearbetare och egentligen skulle ha mera intresse av att kämpa i ett arbetarparti.
Ja, det var ett dilemma.
Med allt detta följde ett villaägartänkande:
Mitt barn är viktigast! Skolan skall ägna sig åt mitt barn!
Det kunde nu inte skolan göra. Den bröts sönder inifrån, arbetet blev omöjligt, nerverna pajade på de inblandade. Strax före jul hade alla lärarna på mellanstadiet slutat på en gång.
Men skolbarn är ju inte dumma. Gillis hade alltid vägrat tro att de var dumma, och nu började han förstå att de tvärtom var mycket kloka. Lika kloka i Östra Bråby som i Navestad och Fruängen och Farsta.
Överallt frågade de:
-Va ska vi lära oss det här för?
Överallt sa de som Knotan:
-Skolan är skit! Vad ska jag här å göra?
De hade förstått samma sak som Gillis hade förstått. Skolan stod inte på deras sida. Den lärde dem ingenting om tillståndet i Sverige och världen. Den gav dem inte de kunskaper som är redskap att förändra världen med.

Det vill säga, skolan lär inte barnen att hela tiden skrika ”Det där säjer du bara för att……..!” och sedan skapa sig sin egen förklaring till motiv i sin egen hjärna.

Som avslutning på boken kommer en retorisk slagords kavalkad: skolan borde tala ”Klarspråk! Ställningstagande! Rätt till arbete åt alla. Makten åt dom som arbetar. Krossa kapitalismen innan den krossar oss” (155)

Yadda-yadda-yadda.

*
Wernströms alltid återkommande punkter:
1. Sprida hat mot ”överklassen” 89,144,131,153,
2. Allt är dåligt 9,56-57,88,89,114,123,131,153,
3. Verkligheten är en social konstruktion 0-23,4,8,54,131,135,153,
4. Kulturprojekt 28,124,155
5. Sexualfixering 70,124,
6. Alkohol = problem 27,30,38,90,
7. Löjliga namn 5,17,128,
8. Anti-amerikanism 8,73,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

en sida om författaren Sven Wernström