Budskapet i Sven Wernströms böcker kommer ur hans personlighet. På många ställen i sina artiklar och böcker visar Wernström upp hur han formats av sin barndom. Han trodde till exempel att fina människor tänkte fina tankar. Han växer upp och inser att det inte är sant. Detta gav honom en revanschlust mot de ”fina” människorna, mot de rika. Dessutom var hans far arbetslös då han växte upp under trettiotalet. Nöden och misären skapade en bitterhet som aldrig svikit honom. Han började hata religion då den inte gav honom svar. Han började förakta skolan som inte ville bekräfta hans fördomar.
Alla dessa faktorer återkommer gång på gång i hans femtio år långa författarkarriär.
Han började som ett läsbegåvat barn, ett scenario som återkommer i flera av hans böcker.
Gick vidare till att arbeta inom det grafiska, och blev sedan barnboksförfattare på heltid. Wernström valde den solitära författarbanan för att där behövde han aldrig ta hänsyn till andras åsikter, och han behövde aldrig motivera sina ställningstaganden inför barn. Hade vuxna människor varit måltavlan för hans läsning hade de genomskådat hans argument ganska snabbt, men för barn är det inte lika lätt.
I sina böcker fick SW tillfälle att visa upp sin moral och sina värderingar. Ett exempel är att SW skriver barnböcker då han anser att barn har en naturligt rättvisa tex i hur de reagerar inför boken Olle och fabriken, där femtio procent går till fabriksägaren och de andra får dela på femtio procent.
Det är helt sant att femåringar inte kan fatta varför en får mer än andra. Eller att en i klassen får glass men inte alla. Det som skiljer vuxna från barnen – och Sven Wernström – är att vuxna inser att den får glass som hjälpt läraren med något, att tex flytta bordet eller sudda på tavlan. På samma sätt är det ganska naturligt att de som vinner tävlingar får medalj, men inte alla. Wernström skryter att han har samma moral som ett barn, när det snarast är ett sjukdomstecken.
Vidare finns en väldigt bra orsak till att vissa skall ha mer än andra: risk-momentet.
Vissa har tagit en risk, de har investerat i ett företag, en gruva, en resa, de har satsat mer än de andra och därför skall de ha en större del av resultatet. Detta är förstås orsaken till att socialism inte fungerar, men SW medvetet väljer att dölja detta för sina läsare. Kanske kan SW helt enkelt inte fatta detta. Inte konstigt att Wernström inte klarar av att vinna tävlingar eller skapa ett företag. Så han blev författare i stället. Där, i ensamhet i sin studiekammare, behövde han aldrig tävla, aldrig ställa upp ett mål som måste jämföras med andra människors prestationer.
Som läsbegåvat barn tydde han sig till böcker då han inte fick vänner och var helt ointresserad bland flickorna. Han kunde inte heller bli populär genom idrott och sport. Konstigt nog visar han i sina böcker inte hat mot begåvade atleter och duktiga idrottsstjärnor, istället ignoreras de helt, och detta är en av de underliga sakerna med Wernströms författarskap:
Wernström riktar sig till en publik av pojkar och flickor i 10 till 13- års ålder, men det finns inga idrottsmän i Wernströms böcker. Trots att de handlar om prepubertala barn finns det inga idrottshjältar bland barnen. Det finns knappast någon 12-13 åring i Sverige som det år Wernström gav ut sin – motsvarande – självbiografi (2012) inte vet vem Zlatan är. Men Wernström som vänder sig till just denna målgrupp med sina böcker vet det inte. Tror ni jag skämtar? Han säger själv på sin blogg 2013:
Jag vet inte mycket om fotboll och har aldrig själv spelat boll… jag som var lungsjuk i min barndom och inte fick vara med på gympa och fotboll i skolan..
Zlatan lär vara en fotbollshjälte… Blir man miljonär på att spela fotboll? Då har jag verkligen missat något… (2013-12-19)
Jag minns från min egen barndom hur man läste serietidningen Buster som handlade om sporter; man älskade Björn och Ingemar (samt rivaliteten, vem var störst?),
dyrkan av Ali, den störste. De killar i klassen som kunde kasta boll långt, eller var bäst i fotbollen, fick uppskattning av hela skolan, samt tjejernas beundrande blickar. Detta var en viktig och stor den av en blivande tonårings liv. Och med femton års undervisningserfarenhet från dagens svenska skola vet jag att det fortfarande är så.
Detta scenario finns inte i en enda av Wernströms böcker trots att de handlar om just 10-13 åringar. Det enda egenskaper SW verkar erkänna hos barn är läsförmåga och spela/sjunga.
Åter kan man lätt se orsaken: SW var totalt värdelös på idrott i skolan, sjuklig och klen, sportigt obegåvad och ser liksom många andra boktöntar ner på idrotten.
Det som driver Sven Wernström är avundsjuka, illvilja och underlägsenhet, liksom så många andra inom vänstern. Fysiskt odugliga individer och obegåvade klankar ner på idrottsmän eller dansare av avundsjuka och mindervärdeskomplex, för att de själva aldrig skulle kunna prestera någonting liknande.
Men för att fortsätta med Wernströms personlighet kan man konstatera att massor med samstämmiga vittnen säger att han är en arrogant och otrevlig tölp. Det enda han visar människor runt omkring sig är ett överlägset förakt kombinerat med ett ständigt Pol Pot-leende. Han smilar och flinar mot allt och alla hela tiden. Som för att visa sin överlägsenhet och att han inte tar kritiker på allvar. Härskartekniker kallas det ibland. Ett par exempel:
I TV-soffan
Sven Wernströms arrogans har jag fått bekräftat från bibliotekspersonal som blivit dissade för att de inte känt igen hans namn. Av autografsamlare, scrolla till ”Autografsamlarna och den vresige gammelkommunisten” och det tykna svarsbrev de fick av Wernström. Samt undertecknad som fått flera skrattretande brev där Wernström förtvivlat försöker hålla leendet och det goda humöret uppe.